TL Mats
By Water
söndag 18 augusti 2013
Silver från lilla pärlan
Glömde ju bilden på mina fiskar från torsdagsmorgonen. Lusat silver är aldrig fel.
TL Mats
TL Mats
Kräftskiva med SSFK
Igår var det dax för Södra Sveriges Flugfiskeklubb SSFK att hålla vår årliga kräftskiva i klubbstugan. Detta år så var oturligt nog många av medlemmarna ute på fiske och endast 11 st var närvarande.
Detta gjorde att det fanns ofantliga mängder av kräftor. Ja, 1 kg var för att vara exakt.
Men oj, vad goda de var. De slank ner i rask takt tillsammans med lite olika tillbehör och drycker.
Alf var nog den som satte i sig flest. Om han har växlat färg idag till kräftröd så förstår jag varför.
Vi hade som vanligt ofantligt roligt tillsammans. Att få tillhöra en klubb med så oerhört mycket erfaranhet och kunnskap är en stor ära.
Att få höra Alf berätta om när de utvecklade Ullsocken och andra dramatiska historier från SSFKs ungdom är superroligt.
Denna gång berättade han bla om när han och Kennet B skulle testa Kennets första prototyp av Rackelhanespöt.
För att göra detta test så lämnade man tryggheten i Kennets lägenhet i Älmhult för en resa till klassiska Storån.
Allt detta för att som Alf själv sa. "Spöt gick ju faen ente å kasta me"!
Tur då att senare prototyper blev "något" bättre.
En annan favorit var historien om när Affe o gänget skulle spela in en videofilm om Mörrumsån. Mängder av VHS band införskaffades och Alf fick det något tvivelaktiga nöjet att bära batterierna till kameran. Batterierna visade sig vara 2 stora bilbatterier som han fick bära på ryggen hela dagen med allt vad det innebar. Glömde fråga om han fiskade under tiden?
Senare långt fram på kvällen så flyttade vi in i stugvärmen för att fortsätta dryftandet i spännande ämnen som bästa flugspöt, var har du fiskat i sommar osv osv.
Kvällen avslutades sent med den sedvanliga danska röepölsan som även den fanns i ofantliga mängder.
Nu ser jag fram emot nästa träff som blir flugbindningsträffen i oktober.
TL Mats
Äntligen lite fiske
När jag satt i bilen hem ifrån ett besök hos sonen i Göteborg så upptäckte jag till min glädje hur det var närmast högvatten i åarna.
Högt, brunt och jorddoftande vatten betyder ju Lax och Havsöring.
Och inte minst denna torrsommar så är detta ett efterlängtat läge för en utsvulten Laxflugfiskare som mej.
Satte klockan på 04.00 och begav mej till lilla pärlan. "Pärlan" är ytterst svårfiskad och tillräckligt jäklig för att hålla de flesta på avstånd. I alla fall efter att ha besökt denna "ofiskbara" plats en eller ett par gånger.
Tänkte på alla dessa uppgivna kommentarer som man har hört från folk genom åren då jag vandrade uppströms genom den nästan stiglösa skogen.
Såg 2 fina fiskar som visade sig under min vandring men föll inte för frestelsen att slösa några kast på dem.
Vet allt för väl att de fiskar som man vill fånga här, de fångar man på ståndplatser som alltid är de samma. Så var det för mer än 25 år sedan och så är det ännu idag.
En håla bredvid en sten, en strömkant eller någon annan för fisken attraktiv plats.
Det svåra på "min sträckning" av ån är att nästan ingen fisk stannar permanent här, utan de flesta är bara på "genomresa". Oj, vad det tog mej många år att upptäcka de platser som jag fiskar idag. Många besök på lågvatten och några dyk har lärt mej oerhört mycket om dessa platser.
Men det roligaste är att jag än idag fortfarande upptäcker nya platser där fisken gärna hugger.
När jag kom upp till min favoritplats så satte jag mej ner en stund för att "komma i stämning" och för att knyta på min lilla GP på tafsen.
Ett litet vatten betyder oftast endast en eller två chanser. Speciellt Havsöringen är ytterst kinkig här uppe då den har varit i ån en tid.
Här går det inte att som i älvarnas mynningar att "banka på" med plaskekast och kreationer i alla möjliga "för fiskaren" giftiga färger.
Lagom lång tafs och ett spö som är lite mjukare och kan smeka ut flugan där du vill att den skall landa är till god hjälp.
Redan då flugan sveper fram mot fisken så gungar det till i ån. Stor fisk som rör sig i ett litet vatten syns tydligt.
Laxen tar oftast hårt då den är nystigen här uppe och den brukar sitta där av sig själv då den vänder och tar slingan (som jag alltid fiskar Lax med).
Havsöringen är dock oftast försiktigare. Har stått här sena kvällar med tjuriga Öringar som endast "tuggar" på flugan utan att fastna. Ibland gör jag ett mothugg. Ibland väntar jag med att resa spöt tills jag känner tyngden av fisken.
Oerhört spännande i alla fall!
Denna tur blev en underbar sådan. 2 landade nystigna fiskar mellan 2,5 och 4,7 kg var välkomna och kändes som balsam i mitt flugfiskarhjärta. Och det var med glada steg som jag vandrade åter ner mot bilen efter någon timmas fiske.
Nu tänker några. Fy skäms, att döda två vildlaxar!
Då säger jag till mitt försvar att jag i snitt inte ens har dräpt 1 fisk per säsong här de senaste 10 åren och att det varje år är ytterst gott om fisk på lekbottnarna.
Högt, brunt och jorddoftande vatten betyder ju Lax och Havsöring.
Och inte minst denna torrsommar så är detta ett efterlängtat läge för en utsvulten Laxflugfiskare som mej.
Satte klockan på 04.00 och begav mej till lilla pärlan. "Pärlan" är ytterst svårfiskad och tillräckligt jäklig för att hålla de flesta på avstånd. I alla fall efter att ha besökt denna "ofiskbara" plats en eller ett par gånger.
Tänkte på alla dessa uppgivna kommentarer som man har hört från folk genom åren då jag vandrade uppströms genom den nästan stiglösa skogen.
Såg 2 fina fiskar som visade sig under min vandring men föll inte för frestelsen att slösa några kast på dem.
Vet allt för väl att de fiskar som man vill fånga här, de fångar man på ståndplatser som alltid är de samma. Så var det för mer än 25 år sedan och så är det ännu idag.
En håla bredvid en sten, en strömkant eller någon annan för fisken attraktiv plats.
Det svåra på "min sträckning" av ån är att nästan ingen fisk stannar permanent här, utan de flesta är bara på "genomresa". Oj, vad det tog mej många år att upptäcka de platser som jag fiskar idag. Många besök på lågvatten och några dyk har lärt mej oerhört mycket om dessa platser.
Men det roligaste är att jag än idag fortfarande upptäcker nya platser där fisken gärna hugger.
När jag kom upp till min favoritplats så satte jag mej ner en stund för att "komma i stämning" och för att knyta på min lilla GP på tafsen.
Ett litet vatten betyder oftast endast en eller två chanser. Speciellt Havsöringen är ytterst kinkig här uppe då den har varit i ån en tid.
Här går det inte att som i älvarnas mynningar att "banka på" med plaskekast och kreationer i alla möjliga "för fiskaren" giftiga färger.
Lagom lång tafs och ett spö som är lite mjukare och kan smeka ut flugan där du vill att den skall landa är till god hjälp.
Redan då flugan sveper fram mot fisken så gungar det till i ån. Stor fisk som rör sig i ett litet vatten syns tydligt.
Laxen tar oftast hårt då den är nystigen här uppe och den brukar sitta där av sig själv då den vänder och tar slingan (som jag alltid fiskar Lax med).
Havsöringen är dock oftast försiktigare. Har stått här sena kvällar med tjuriga Öringar som endast "tuggar" på flugan utan att fastna. Ibland gör jag ett mothugg. Ibland väntar jag med att resa spöt tills jag känner tyngden av fisken.
Oerhört spännande i alla fall!
Denna tur blev en underbar sådan. 2 landade nystigna fiskar mellan 2,5 och 4,7 kg var välkomna och kändes som balsam i mitt flugfiskarhjärta. Och det var med glada steg som jag vandrade åter ner mot bilen efter någon timmas fiske.
Nu tänker några. Fy skäms, att döda två vildlaxar!
Då säger jag till mitt försvar att jag i snitt inte ens har dräpt 1 fisk per säsong här de senaste 10 åren och att det varje år är ytterst gott om fisk på lekbottnarna.
TL Mats
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)